Lite repetition av ordklasser fick inleda den här veckans svenska. Snabbgenomgång med avslutande Kahoot och därefter stor chock när jag delade ut ett gammalt hederligt pappershäfte med övningar på satsdelar.

Det här med ordklasser och satsdelar är faktiskt min ständiga dåligtsamvetefråga. Själv är jag förstås tokig i grammatik – annars skulle särskilt mitt tysklärarval te sig lite märkligt –  men att få tonåringarna att gå igång på samma sätt… minst sagt en utmaning. Eftersom begreppen står uttryckligen i centrala innehållet behöver jag undervisa om både ordklasser och satsdelar men kunskapskravens formuleringar ger mig stor frihet att lägga större vikt vid annat. Det känns nämligen mycket viktigare för mig som tysklärare att prata prepositioner och ackusativobjekt på lektionerna än för mig som svensklärare. Att svenskläraren ska gå igenom saker för att underlätta för språkläraren köper jag inte heller. Var och en får ta sitt eget ansvar. Jag står fast vid att ordklasserna och satslösningen är ren Jeopardykunskap så länge som man inte kan visa att man har en faktisk vinning av kunskapen genom att kunna förbättra sina texter på något sätt. Imorgon kommer vi därför fortsätta med att analysera elevernas egna debattartiklar för att se om det kanske finns något objekt som råkat hamna i fel form eller något annat spännande.

Men hur konstigt det än kan tyckas så finns det alltid ett par elever som förstår satslösningen så där på djupet så att de drar med mig in i härliga samtal om skillnaden mellan attribut och objektiv predikatsfyllnad på ett plan som är långt över vad jag förväntat mig och det måste jag erkänna…nog ger dessa samtal det där extra lärarpirret.

Cecilia