Vår absolut sista uppgift till boken Så har jag det nu var att skriva ett omdöme om boken. Jag introducerade uppgiften med att ”tiden för tre lingon av fem är över och nu behöver vi titta på hur vi kan utveckla hur vi skriver omdömen om böcker”.
Det som är så bra med att skriva ett utförligt omdöme om en bok är att man inte alls behöver ha gillat boken för att kunna uttrycka tankar om den. Ibland har man kanske ännu lättare att sätta ord på sina tankar när man har en negativ läsupplevelse att dela med sig av. Omdömet består dessutom av så mycket som inte är av värderande art utan mer beskrivande och det ville jag att eleverna skulle få upp ögonen för.
Jag började med en kort föreläsning om hur man skriver ett omdöme. Till detta använde jag presentationen nedan. För att få en högre delaktighet bland eleverna har jag lagt in några slides från Pear Deck vilket är ett tillägg till Google Presentationer som tillåter mig att låta eleverna skriva sina reflektioner direkt i presentationen (mycket bra grej, det kommer ett blogginlägg om detta senare). Jag kollade av deras förkunskaper, föreläste, lät dem skriva ett eget omdöme och avslutade sedan med att de fick skriva ned vad de hade lärt sig under lektionen.
Vad de tyckte om boken? Här ser du några exempel:
Exempel 1
Nu har vi läst boken (Så har jag det nu ) i flera veckor, och från början var jag lite osäker vad jag tyckte om den. För den verkade handla om så tråkiga saker, som krig till exempel. Men nu när vi har läst ut hela och man fått en överblick över allt som skett, så är jag förvånansvärt glad att jag fick höra dess historia och lära känna dess karaktärer.
Denna bok är inte som en ”vanlig” bok jag brukar läsa, den här boken har starkare känslor. Som man kan se t.ex. när Daisy nådde fram till huset där hon mötte alla sönderslitna kroppar och mätta rävar.Då fick man på riktigt en stark bild i huvet, som höll sig kvar ganska länge. Av hur fort och fel, allt kan gå.
En annan händelse som fick mig att häpna var när hon träffade Edmund för första gången efter kriget. Och han var då helt tagen av allt han varit med om. Då fick jag en sån stark känsla blandat av ilska och sorg. För att det var så synd om honom, hela hans liv (och många andras förstås) var förstörda. Och han kommer aldrig att glömma detta, det kommer alltid att vara där.
Språket i denna bok har vi pratat mycket om. Författaren har varit så duktig på att skriva att det blir lite krångligt att förstå. Hela boken är skriven som en dagbok. Som Daisy har varit med om, och sedan skriver ner efter kriget. Kanske när hon är hemma hos Piper, Jonathan, Osbert och Edmund.
En annan sak författaren också gör är att sätta stora bokstäver när någon t.ex. ska prata. Då brukar det se ut så här: Daisy det är mat
Och ibland kan hon även lägga till apostrofer så här: ”Daisy det är mat”
Man vet liksom aldrig vad hon riktigt menar.
Det fanns många budskap i denna boken, ett som jag kommer att tänka på är Att man aldrig vet vad som händer. Livet kan ändras jättesnabbt. I deras fall så skilde kriget dom åt, och dom fick aldrig vara ”Barn” och ”Ungdomar”.
Denna boken var jättespännande, och jag ska verkligen rekommendera den till mina lässugna vänner.
Exempel 2
Jag tyckte att boken var en blandning av bra och dålig för att den gav ut ett väldigt bra budskap men var väldigt svår att förstå och gillar inte böcker så det var inte så intressant.
En del som var speciellt var när del 2 kom och det var 6 år senare. Den var så konstig för man fatta ingenting och man hade så många frågor och man kunde knappt koncentrera sig på texten av att hon helt plötsligt var i New York igen och man undra hur hon kom tillbaka osv.
Språket i boken var väldigt detaljerad ibland och det gjorde så man inte hängde med och ibland var texten mindre detaljerad då fick man upp bilder i huvudet och mer av en känsla. Det är bra att en bok är detaljerad så man får en riktig bild i huvudet men en för detaljerad text vill man bara sluta läsa. Om jag skulle läst denna själv skulle jag sluta läst på andra kapitlet.
Bokens budskap var det som gjorde så jag blev iallafall lite intresserad och budskapen för mig var att den ville visa hur hemsk ett krig är genom att förklara blodiga kroppar och hur de kände som till exempel ”mitt hjärta kändes som bly eller sten” som Daisy sa i boken efter en sån händelse. Den vill också meddela om hur man gör när det blir ett krig och vad som kan hända för att krig händer faktiskt ganska ofta och det är väldigt sorgligt. Sen gav den en liten glimt på att även hur man ser ut eller mår kan man klara det, de visa det genom att Daisy var väldigt smal och mådde dåligt men hon överlevde kriget ändå och det var många människor som var normalviktiga och mådde bra som dog och det beror på att vi är människor, inte normer.
Tonåringar behöver inte heller ha vuxen hela tiden för att klara sig, vi är kloka (iallafall de som inte gör dumma saker) och det var ett annat budskap. Sen att aldrig ge upp även om man är så säker på att allt kommer gå fel, ett exempel på det var när Daisy tänkte ”Vi kunde inte fortsätta. vi fortsatte.”.
/Cecilia
Cecilia Jalkebo 