Vi diskuterade ELEVDELAKTIGHET på vår konferens i arbetslaget idag. Det är en punkt som vi återkommande får lägre resultat på än på andra punkter i våra elevutvärderingar. Vi undrar varför.

Själv tycker jag att eleverna är delaktiga mest hela tiden. Det är ju de och jag som tillsammans formar undervisningen. Hur länge vill ni arbeta? Vilket moment ska vi ta först? Hur vill ni redovisa? Vad behöver ni lära er för att klara…? Vad är ni intresserade av? Hur lär du dig bäst? Hur ska vi göra nästa gång? Vem arbetar du bäst med? Vill du lyssna eller läsa? Delaktighet är en av grundbultarna för att få till det formativa förhållningssättet till undervisning tycker jag.

När vi analyserar vad vi gör i vår undervisning för att få med oss eleverna tycker vi alltså att vi gör en himla massa bra saker. Det är klart att vi kan utveckla även detta område precis som allt annat men i utgångsläget är vi rätt nöjda med våra prestationer. Faktum är att när vi diskuterar med eleverna tycker de också att de har ganska mycket att säga till om (Ja, inte alla elever förstås…).

Så vi funderade så här: Tänk om det är så enkelt att eleverna inte förstår själva ordet ELEVDELAKTIGHET? Så när de svarar på enkäterna kryssar de i att ”det där har vi inte märkt något av”?

Vi behöver förmodligen bli bättre på att tala om för eleverna när ELEVDELAKTIGHET pågår. Vi gör därför en skylt till klassrummen så att vi enkelt kan peka på den varje gång eleverna får vara delaktiga. Kanske kan den också påminna oss lärare om att fråga eleverna hur de vill ha det lite oftare.

Låna om du vill!

Pdf för utskrift

/Cecilia

Om man vill nå någonstans i livet måste man ha ett mål. Man måste också veta hur långt man har kvar till målet och hur man ska göra för att nå dit. Men det räcker inte. För att nå framgång inom vilket område som helst måste man vara beredd att kämpa, eller kötta som eleverna uttrycker det. Inte bara när lärandet är lustfyllt och självvalt utan även när man bara måste för att man måste. Så som det är i livet ibland. Motivationen måste hittas inom en själv och man måste vara uthållig och beredd på att belöningen kommer längre fram i någon form, kanske i form av att verbändelserna äntligen är automatiserade eller att läsningen inte längre är ett hinder. Eller att datasystemet äntligen underlättar ens arbete kanske 😉

För oss lärare gäller det att hjälpa eleverna att hitta den här drivkraften till ansträngning. Själva ansträngningen måste de göra själva men vi kan visa hur viktig ansträngningen är. Det finns så himla många skickliga lärare! Lärare som gör allt, allt, allt. Vi har ofta så många goda tankar om vår undervisning och vi vill att varje elev ska lyckas. Vi arbetar formativt och varierat, digitalt och språkutvecklande. Vi plockar in världen i klassrummet, letar mottagare för slutprodukter, tänker på elevernas bakgrunder och försöker fånga upp motiverande ingångar till arbetsområden. Vi utformar respons till enskilda elever och hjälper dem att ge respons till varandra. Vi bjuder in eleverna så att de blir delaktiga i undervisningen. Vi tänker entreprenöriellt och individanpassat samtidigt som vi skapar stora uppgifter där varje elev kan hitta sin egen nivå. Vi peppar och pushar, utmanar och stöttar. Vi plåstrar om och samtalar om livets väsentligheter. Vi vill så mycket. Men ändå räcker det inte alltid till. Vissa ungdomar tappade tron på sin egen förmåga redan tidigt under skolgången och känner att de inte passar in i skolan överhuvudtaget. Dessa elever jobbar vi ofta med på flera fronter samtidigt. Lärarhjärtat ömmar. Andra ungdomar har tappat tron inom specifika områden. De tror att de inte kan lära sig vissa saker. Verbböjning till exempel, det gåååår bara inte, alltså ingen idé att försöka. Andra får höra från mamma eller pappa att i den här familjen har vi alltid haft svårt för läsning, alltså ingen idé att försöka. Eller vad sägs om den här repliken från en elev: ”Men du har ju inte lärt mig det!!!”. Ibland pratar vi om att vi måste hitta elevens startknapp. Kanske startknappen finns i den egna reflektionen kring sitt lärande och då behöver vi erbjuda många tillfällen till sådan reflektion.

Jag läste en artikel som cirkulerade i mitt flöde och gillade tanken på de sju olika stegen som visar hur ansträngning kan se ut. Läs gärna Simon Hjorts artikel Elever som tror på sin egen förmåga anstränger sig mer och lyckas bättre ur Linköpings pedagogiska skrift Lärorik. Av de sju stegen gjorde jag en poster som jag tänker att man kan använda med eleverna, till exempel så här:

• Efter en enstaka lektion, värdera arbetsinsatsen som en form av exit-ticket.
• I utvärderingen av ett arbetsområde, låt eleverna placera sin insats på skalan och reflektera kring betydelsen av ansträngning.
• Under utvecklingssamtalet när olika ämnen diskuteras.
• Låt eleverna fundera på en situation i livet när de befinner sig på steg 1 eller 2. Vad är det som gör att de anstränger sig så mycket? Hur känns det att anstränga sig? Hur känns det att nå ett mål som man kämpat för? Låt dem sedan fundera på en situation när de befinner sig på steg 5, 6 eller 7. Vad är det som gör att de anstränger sig så lite? Hur känns det? Vad skulle behövas för att de skulle anstränga sig mer?

Må så gott!

Cecilia

Den här filmen gjorde jag till terminsstarten förra sommaren, i syfte att visas under alla klassers föräldramöten för att kort förklara hur skolan fungerar idag.

Cecilia

Ikväll hade jag äran att som förälder få sitta i publiken i Kjula skolas idrottshall när eleverna framförde en föreställning som var resultat av en termins förberedelser av ett projekt inom Skapande skola. Vi fick följa med på en tidsresa där skådespelarna gick igenom en såpbubblande portal för att dyka upp i olika epoker. Vi fick en inblick i stenåldern, träffade Sigurd Fafnesbane och hans runsten, besökte Sveriges första folkbibliotek (jajemen, i Kjula!), såg bönder som grävde på åkern och sjuka som skulle botas från sina sjukdomar på alla möjliga trolska sätt.

Eleverna visade att om man arbetar #Tillsammans kommer man längre. Alla hade sin uppgift och var därmed lika viktiga för att föreställningen skulle bli så lyckad som den blev. Skådespelarna och värdarna, dansgruppen, sånggruppen, sminkörerna, teknikerna, reklamgruppen, rekvisitagruppen (förlåt om jag glömde någon), alla visste vad de skulle göra och de gjorde det med stolthet!

Hela föreställningen avslutades med att alla skolans elever dansade och sjöng en sång tillsammans, ivrigt påhejade av applåderande tårögda föräldrar. ”TIllsammans, together, zusammen…”. Jag blev bara så där lite löjligt lycklig. Som förälder naturligtvis stolt, och som lärare så enormt imponerad! Vi snackar entreprenöriellt, verklighetsanknutet, ämnesövergripande, kreativt, gruppfrämjande över åldersgränserna och framför allt självkänslobyggande.

Så himla bra! Stor eloge till alla elever och lärare på Kjula skola. Ni äger!

Cecilia